Namn och ljudvärden
Óss är ett historiskt bevarat namn på runan och betecknar gud på isländska, flodmynning på norska. I yngre futharken kunde tecknet täcka ljudvärdena /o/ą/æ/.
När runraden minskades från 24 till 16 tecken fick en runa skriva flera olika ljud. Rätt läsning beror därför på ordförråd, grammatik och inskriftens sammanhang.
Historisk användning
Yngre runor användes främst för skrift: på minnesstenar, vardagsföremål, ägarmärken och korta meddelanden. Magiska inskrifter finns, men de gör inte varje runa till ett självständigt magiskt tecken.
De nordiska rundikterna
Den norska och den isländska rundikten kommenterar faktiskt yngre futharkens sexton runor. De är dock bevarade först i medeltida handskrifter och kan förmedla olika bilder.
En ljudförändring skapade homonymi: de två dikterna förklarar samma runnamn olika. Båda traditionerna måste synas.
Modern tolkning
Nutida praktik kan använda Óss som symbolfält för ”gud på isländska, flodmynning på norska”. Sådan reflektion är modern; rundikterna ger bilder och minnesverser, inte ett fullständigt bevarat system för dragning av enskilda orakelstenar.
Rundikterna i original
Old Norwegian
Den norska rundikten
Óss er flæstra færða fǫr; en skalpr er sværða.Flodmynningen är vägen för de flesta färder; skidan är svärdens väg.
En innebördsmässig arbetsöversättning. Den andra raden är ofta ett självständigt gnomiskt påstående; ett direkt betydelsesamband med runan får inte förutsättas.
Old Icelandic
Den isländska rundikten
Óss er algingautr ok ásgarðs jöfurr ok valhallar vísi.Guden är den uråldrige Gautr, härskaren över Ásgarðr och herren över Valhall.
Gautr är ett binamn på Oden; strofen bevarar den äldre betydelsen ”gud”, medan den norska versionen tolkar Óss som en flodmynning.