Namn och ljudvärden
Íss är ett historiskt bevarat namn på runan och betecknar is. I yngre futharken kunde tecknet täcka ljudvärdena /i/e/j/.
När runraden minskades från 24 till 16 tecken fick en runa skriva flera olika ljud. Rätt läsning beror därför på ordförråd, grammatik och inskriftens sammanhang.
Historisk användning
Yngre runor användes främst för skrift: på minnesstenar, vardagsföremål, ägarmärken och korta meddelanden. Magiska inskrifter finns, men de gör inte varje runa till ett självständigt magiskt tecken.
De nordiska rundikterna
Den norska och den isländska rundikten kommenterar faktiskt yngre futharkens sexton runor. De är dock bevarade först i medeltida handskrifter och kan förmedla olika bilder.
Dikterna arbetar med halka, kyla och glänsande yta. Moderna psykologiska ord är möjliga metaforer, inte gamla definitioner.
Modern tolkning
Nutida praktik kan använda Íss som symbolfält för ”is”. Sådan reflektion är modern; rundikterna ger bilder och minnesverser, inte ett fullständigt bevarat system för dragning av enskilda orakelstenar.
Rundikterna i original
Old Norwegian
Den norska rundikten
Ís kǫllum brú bræiða; blindan þarf at læiða.Is kallar vi den breda bron; den blinde behöver vägledning.
En innebördsmässig arbetsöversättning. Den andra raden är ofta ett självständigt gnomiskt påstående; ett direkt betydelsesamband med runan får inte förutsättas.
Old Icelandic
Den isländska rundikten
Íss er árbörkr ok unnar þak ok feigra manna fár.Is är flodernas bark, vågens tak och fara för dödsdömda människor.
”Bark” och ”tak” beskriver det frusna vattnets fasta yta; slutfrasen betonar dess livsfara.