En böjd järnstav, miniatyrstol eller påse med ovanligt innehåll kan ha flera förklaringar. Arkeologin granskar läge, kombinationer, slitage, jämförelsefynd och senare störningar.
Rika kvinnogravar med stavar kan rimligt knytas till völvor, men identifieringen är fortfarande en tolkning. Gravgåvor visar en iscensatt begravning, inte nödvändigtvis den dödas fullständiga vardag.
Skyddshandlingar kan också lämna spår som ordning och sekvens. I Oseberggraven har snidade djurhuvuden och skallror studerats som möjliga delar av en upprepad avvärjande rit. Förslaget är underbyggt men inte det enda.
”Rituellt” får inte bli en restkategori för allt oförklarat. En god tolkning anger kriterier, konkurrerande förklaringar och graden av osäkerhet.