Eiríks saga rauða beskriver en resande sierska med särskilda kläder, stav och upphöjd sittplats. Texten är sen men ger en ovanligt sammanhängande bild av en völva.
Järnstavar har hittats i flera rikt utrustade kvinnogravar. Vissa forskare tolkar dem i samband med sejd, men gravgåvor ensamma bevisar inget bestämt yrke eller en fast religiös roll.
Völvan är därför varken ren fantasi eller helt möjlig att rekonstruera. Först samspelet mellan text, föremål, datering och fyndsammanhang ger en försiktig historisk närhet.